Vill gå bakåt

Jag önskar att jag kunde plocka ut det ledsna i ögat och förvandla det till guld. Då skulle jag bli rik.

Det är så svårt att vara glad, det faller en skugga över varje blinkning, varje steg och vaken sekund. Det är så svårt att bara fortsätta leva på, särskilt i inre bemärkelse. Det mörka kväver och klibbar. 

Jag kommer på mig själv att sitta och titta ut i tomma intet och sakna det sorglösa, sakna känslan av att räkna med en framtid. Vet att morgondagen är lika oviss för alla. Men jag önskar bara jag kunde få känna igen, att det ser ljust ut borta i horisonten, att en dag håller på att gry som tvingar bort natten. 

För någon dag sen upplevde jag en glimt av hur livet levdes tidigare. Jag tänkte på sommaren, jag längtade och frågade min man vad vi skulle hitta på när semestern kom. Beror inte det på, svarade han mig då, samtidigt som något ledsamt gick att skönja i hans blick. Konstigt nog tog det några sekunder innan verkligheten gick upp för mig och jag svarade, jo, just det, allt beror ju på nuförtiden. 

Men när man lever med sorgen så nära hela tiden, händer det faktiskt, att under korta korta stunder, ser jag den inte. Men de ögonblicken är för få och vara inte särskilt länge.

Det går liksom inte acceptera livet som det är just nu, det skaver och kläderna känns för trånga. Däremot börjar jag landa i en acceptans av det jag inte kan påverka, och det ska ju vara så bra säger de som vet, att det är ett steg mot en mer harmonisk själ. Men jag vet inte det faktiskt, just nu gör den acceptansen mig mer ledsen än harmonisk. Jag vill hellre slåss och fightas med livet, slå på alla orubbliga och osynliga regler. Trots att det egentligen bara tröttar ut mig så känns det som att jag i alla fall gör något! Acceptansen av det opåverkbara viskar också till mig, nu är du redo, nu har du släppt taget om livet, och där vill jag inte vara. Vill just nu inte kommit ett steg till på vägen, vill aldrig bli redo, aldrig!