Vilan innan glädjen

Det är cirkus på hemmaplan. Känslorna lever rövare på de öppna fälten i mitt inre och det gör mig alldeles utmattad. Glädjen syns till och från som en gäst som inte riktigt kan bestämma sig, om den ska gå eller bli kvar. Däremellan är det vilset, omkullkastat och tomt på nåt konstigt sätt. Denna inre resa som på ganska kort tid tagit mig längre bort än jag nånsin varit tidigare, fått mig att se platser som jag helst sluppit men samtidigt visat vyer skönare än vad mitt öga förmått ta in. Nu skulle jag behöva stanna upp, sitta ner och andas, landa på en plats som inte direkt hotas av en närstående katastrof. Men jag ser den inte framför mig just nu, hör bara vinden som viskar om ett löfte, att vilan snart kanske är inom räckhåll, kanske, alltid detta kanske. Jag önskar jag kunde få det skriftligt, som ett avtal mellan mig och livet, att det är så, att det kommer bli just så.  

Glädjen, du är så välkommen att sitta ner vid mitt bord igen, du har varit saknad, men jag tror faktiskt jag behöver vila först.