Vikten av det viktlösa

Regnet rinner i tunna strilar längs med de stora fönsterrutorna. Himlen är grå, så tungt grå. Men just idag biter inte vädret på mitt humör, inte som det brukar. Jag njuter i ensamhet. En liten liten paus i vardagsintensiteten är mig given. Jag sitter på ett fik omgiven av andra ensamma människor, ensamma för stunden i alla fall. Blicken stirrar rakt ut i ett hav av bilar och det värker i mitt hjärta. En skavande känsla för någon jag tycker om och jag undrar om det gör någon skillnad. Maktlöshet är en jobbig känsla och jag försöker därför vända och vrida på den för att få den att lossna.

Kaffet smakar gott, för gott, jag fullkomligt häver i mig det, okontrollerat. Kanske kan jag skölja bort det onda i min själ, kanske kan jag dränka klumpen i mitt bröst. Men vill jag det egentligen? Den sortens värk på insidan talar ju bara om för mig att jag lever och älskar och motsatsen till det är ju inte eftersträvansvärt, vid närmare eftertanke. Efter en stund omfamnar jag istället min själsliga smärta och njuter av att kunna känna den. Och trots ett geografiskt avstånd och trots tillvarons gränser som gör mig oförmögen att ändra eller angripa mörkret hos en annan människa så hjälper nog min värk. Varför skulle jag annars känna den. Vill tro att det inre, det som aldrig blir till ett uttryck i handling eller ord ändå når fram, som små behagliga vindpustar, som en liten fågel på fönsterbläcket eller som en spricka i molntäcket. 

Det kan inte vara oviktigt, det måste betyda något. 

Jag fortsätter dricka mitt kaffe och äta min kaka sansat och med kontroll. Vill inte fly, behöver inte trösta mig, jag vill ha ont. För det jag känner är kärlek och jag tror att den färdas gränslöst, över murar och förbi avstånd. Den får göra hur ont den vill för jag är helt övertygad om att den gör skillnad.