Vi ses igen

Två veckor har jag nu levt utan Johan, och det är två veckor för mycket. Sorgen äter på min energi, livsglädje och egentligen på allt som är bra inom mig.

Jag minns dagen han lämnade oss, vi satt runt honom i huset han byggt och tog farväl samtidigt som solen gick ner i horisonten. Kvällen var vacker men på samma gång den mest smärtsamma jag upplevt hittills i mitt liv. På ett sätt kände jag en lättnad över han inte skulle behöva lida något mer, men jag ville så gärna ha honom tillbaka. Jag saknar min bror så oerhört mycket att jag nu har svårt att se och uppskatta det jag faktiskt har. Att leva resten av mitt liv utan honom känns som en omöjlighet. Tiden stannade för Johan och kanske också för oss alla som stod honom nära. Trots att livet helt verkar sakna respekt för döden och nya dagar fortsätter att avlösa varandra, kommer livet aldrig mer bli sig likt.

Minnena gör fortfarande ont, men med tiden tror jag ändå glädje kommer rama in alla de år vi fick ha honom här. Det går inte att minnas Johan på något annat sätt, då han var lugnet och det positiva personifierat. Trots den nästan 1,5 år långa kampen mot sjukdomen tog han varje tillfälle han fick att leva och njuta. Det vill jag försöka efterlikna, trots att jag inte lyckas just nu så lovar jag att sträva efter det. Han var min förebild vad gäller den positiva synen på livet och mycket mycket mer. Det kan aldrig dö, jag fick se så mycket av det i honom den sista tiden att jag kommer hämta min inspiration från det för att kunna fortsätta framåt. Jag måste det, vet att han vill det. Trots att hans hjärta inte längre slår är han ändå så närvarande i allt. Tror inte det handlar om att fortsätta leva utan honom, utan att leva MED honom, fast på ett annat sätt. Det är så oerhört svårt, men jag ska klara det. 

Vi bär ljusa kläder idag som du önskade, och det känns så rätt, för inget mörker faller över minnet av dig. 

Jag älskar dig Johan med en odödlig evig kärlek, och det gör mig övertygad om att ett kärt återseende är att vänta.