Vi glöms bort

Nästan oavsett väder satt han där, vid husknuten och rökte sin pipa.Synen mötte mig dagligen på väg hem från jobbet.På något sätt förmedlade han trygghet, ständigt återkommande.Som ett gammalt träd med rötter i en tid långt före min.Dagen kom när jag nästan fick kränga upp bilen från diket.Rattens rörelse följde blickens som for över landskapet i ett försök att hitta honom.Jag misslyckades. Magkänslan viskade genast att något inte stod rätt till. Kände honom inte vid namn ändå va han en del av min vardag.Efter några dagar bekräftades min oro.Såg någon våldföra sig på hans gamla röda trähus. Förstod att han inte längre fanns i livet.Han sörjdes några dagar sen kastade sig någon över hans hus och gjorde om det till oigenkännlighet.Säkert till det bättre rent standardsmässigt. Men alla andra värden, hans levda historia, husets själ, min trygghet !Det gjorde ont i mig.Vad är ett människoliv egentligen, värt att sörjas mer än några dagar i alla fall! En påminnelse om att livet är kort, flyktigt och inte nåt att klamra sig fast vid.Även vi kommer glömmas bort efter några generationer.Deprimerande tanke kan tyckas men  jag är inte så säker på det.Tanken sätter mig och livet i rätt perspektiv. Ger mig rätt att le en smula även åt livets allvar.Huset står fortfarande under förändring.Men med denna text lever gubbens minne ett tag till.Det har gått ett år men jag sörjer honom än.