Verkligheten

Under det senaste halvåret har jag flytt verkligheten. Jag ser det nu när jag blickar tillbaka. Inte att jag varit naiv eller blåögd men jag har inte kunnat närma mig vissa tankar som gjort för ont. Skjutit dom ifrån mig. Ätit något sött eller shoppat något värdelöst eller gått ut och slitit mig blodig med något i trädgården. Smärtans ansikte har skrämt livet ur mig och därför har jag sprungit ifrån den så gott jag kunnat. Det har konstigt nog inte gett mig någon frid, snarare mer ångest. Sen någon månad tillbaka har det beteendet sakta börjat ta nya former. Jag har hittat någon slags vila i hjälplösheten, accepterat att jag inte kan göra något för att förändra det som stundtals kväver mig. Övat mig på att släppa taget om mitt och andras liv, att våra dagar inte kan krävas utan bara levas. Det känns som att jag kastar mig ut från en brant klippa och hoppas på att vindarna ska orka bära mig, jag lämnar den konstgjorda tryggheten bakom mig.

Jag har upptäckt att hur ont än verkligheten gör är det den jag vill ha. Självklart hade jag sett att den varit annorlunda, men är den nu som den blivit för oss då tänker jag möta den ansikte mot ansikte. Då spottar jag i handflatorna och står kvar hur förbannat ont den än gör.

Där är jag som mest trygg, i sanningen och i verkligheten precis som den är.