Jag tror ingen säger emot mig när jag påstår att ordet främlingsfientlig används flitigt i sociala medier, inom politiken, på bussen eller i lunchrummet. Det ordet liksom vibrerar i den svenska debatten. Irriterande är då att jag inte begriper det ordet helt och fullt. Vem är en främling? Vad är vi fientliga emot? Är en främling en människa som kommer från ett annat land, helt enkelt någon vi inte personligen känner eller är det någon som inte ser ut precis som jag, tänker som jag eller gör som jag? Det bor en del miljarder människor på den här jorden, de som då bestämt sig för att det bara är "jag" som duger måste kunna rymma en hel massa fientlighet och inte få så mycket utrymme över till annat inom sig. Om det är så ordet skall tolkas så är jag INTE främlingsfientlig. För mig finns inga främlingar, bara människor. Och jag tycker faktiskt att det ordet andas svaghet. Om jag ser en person som i handling visar att hon/han är främlingsfientlig, tänker jag automatiskt på att den människan är rädd, bunden och har kanske svårt att älska sig själv fullt ut.
För mig är människans nyansrikedom en tillgång, utan tvekan.
MEN de senaste veckorna har jag fått smaka och tänka på det ordet från en liten annan vinkel. Jag har läst mycket om hur kvinnor och unga flickor våldtas, utnyttjas, mördas och föraktas i länder som Nepal, Indien och Syrien. Detta pågår väl mer eller mindre världen över, men just dessa länder har särskilt varit i blickfånget nu ett tag vad gäller brutalt, systematiserat och djupt rotat förakt och våld mot just målgruppen unga flickor. När jag läser om detta reagerar hela min varelse, jag mår illa och det är som om kroppen vill göra sig av med orden och informationen den just tagit in. I denna veva började jag på nytt tänka över ordet främlingsfientlig. Det som skrämmer mig är att de individer som utövar detta våld faktiskt blir främlingar för mig. INTE på grund av nationalitet, annan hudfärg, religion, kultur eller olikt utseende. Det är ondskan som jag gör mig rädd. Jag kan inte med min vildaste fantasi förstå ett sådant beteende, och då skall tilläggas att jag har ganska mycket fantasi. Jag är av den åsikten att alla människor är kapabla till ondska, och jag själv är fullt medveten om mina brister och synder. Men när jag läser om detta våld är det som om det handlar om en ondska större än människan, den borde inte kunna rymmas i en själ, ett medvetande eller kropp. Bevisligen har jag fel, men det är ändå en känsla som dröjer sig kvar inom mig.
Och DÅ kan jag faktiskt säga att en sådan människa blir en främling för mig, och det tynger mitt hjärta. Jag får svårt att kalla sådana förövare för människor, för jag förstår helt enkelt inte den oerhört mörka ondska som ryms i dem. Kan man vara kapabel till sådant och fortfarande kallas människa?
Är jag fientlig då mot denna grupp människor? Ja, skulle nog säga mig vara fientlig mot just det i dem, våldet de utövar, ondskan de släpper lös. Men skulle nog ändå inte börja använda ordet främlingsfientlig i det sammanhanget, snarare att jag blivit främlingsmedveten.