Vem?

Vem ska nu lysa ikapp med solen, vem ska vara min förebild, vem ska briljera i sann levnadskonst? Vem ska sprida glädje och optimism nu i vår lilla by?  Jag bara undrar.Trots att jag var en person i hennes yttre bekantskapskrets påverkades jag starkt av varje möte, varje ord vi bytte. Hon verkade vara allt det jag saknar och därför sög jag i mig av allt det hon utstrålade, försökte lära mig, försökte bete mig som hon. Lyckades väl inte ens till hälften men det säger en del om det oerhört starka intryck hon gjorde, gång på gång. Hennes liv blev alldeles för kort. Vem bestämmer längden på ett liv? Jag vill veta, jag vill fråga, ställa någon till svars. Ett misstag måste ha begåtts, hon behövdes ju här. Jag kan inte ens föreställa mig hur hennes närmaste familj mår nu när jag känner sådan sorg, vanmakt och frustration. Men egentligen känns det mer rätt att hylla hennes liv än att sörja det. Jag får lust att applådera, skjuta raketer och dansa. Tror att hon skulle gilla det men jag vet inte, kände henne inte så väl, egentligen. Men jag kommer tänka på dig när orons vågor blir för höga, när svårmodet ligger som en jämngrå himmel över mitt hjärta eller när jag har svårt att känna livsglädje. Då förblir du min klart lysande ledstjärna.