Tunga värden får mig att sväva

En fin höstdag i oktober styr jag kosan mot stadens sjukhus, igen. Tänk att jag kan längta till ett ställe som jag annars helst undviker, bara för att någon jag gillar finns där. Då förvandlas det till en av de bästa platserna att hänga på, trots omständigheter jag helst sluppit. På väg dit ser jag i ögonvrån hur hösten i naturen bjuder på den absolut vackraste av tavlor. Men njutningen går inte på djupet. Inte de rostfärgade träden mot den klarblå himlen, inte solens strålar som lockar fram kristallerna på vattnets yta och ej heller luften som känns frisk och livgivande i mina lungor. Jag kan inte ta till mig det som jag skulle vilja. Intellektuellt vet jag att det är något jag älskar, men det känns inte i hjärtat. Oro och sorg tynger och lägger locket på. 

När jag väl lämnar sjukhuset efter några timmars mysig samvaro, är det nåt helt annat. Mötet gav mig energi och glädje. Det mörka motades bort. Jag vet! Ljuset är bräckligt, hoppet kan släckas redan imorgon och tron kan ha flytt min själ för varmare breddgrader. Men, han min vän, gav mig kraft, jag såg glimten i hans blick, och jag tankade det så det skulle räcka för veckan som ligger framför. Och då, på hemvägen fullkomligt söp jag in det vackra runt mig. Solen som tecknade ett rosa farväl på himlen, speglades i vattnet och vidare in i mitt hjärta. Kände mig lätt och lycklig och tacksam över livet. Och detta sa mig det jag redan visste, att det viktigaste i livet är alltid relationerna, kärleken till de närmaste. När jag ligger på min dödsbädd kommer jag inte i första hand tänka på vilken vacker höstdag det var den 18:e okt 2015, utan vad jag gladdes åt timmarna på sjukhuset bredvid brorsan. Det gjorde mig förmögen att njuta på hemvägen. 

Relationerna och kärleken till människor väger så tungt. Och i min tankevärld, med min logik, måste det bero på att det är eviga värden. De bär oss den dagen vi lämnar detta liv, för något större.