Utan vind

Det känns som om ett betongblock kastats på mitt hjärta, och jag hör någon stå bredvid och skrika till det, slå nu om du kan, slå då! Kommer det att stanna, som ditt? Kommer sorgen bli för tung att bära? Just nu vacklar mina steg och jag är rädd för livet, mitt liv. Vågar inte gå vidare. Ser inget ljus. Allt är svart och tyst. Så tyst. Jag hör inte vinden som leker i trädkronorna, jag ser den röra sig bland löven och jag ser fåglarna som sitter på grenen, men ingen sång, allt är stumt. Hör inte barnens skratt eller mitt hjärta som kämpar och inte mina andetag som trots allt vittnar om liv. Det enda som låter är min förtvivlan, den dränker ALLT annat. 

Saknad. Tomhet. Tårar. Panik. 

En del av mig rycktes med, jag är inte hel. Du fanns ju alldeles nyss, men inte idag, så enkelt men ändå så fullständigt obegripligt. Lika självklar som jag upplevt din existens i 38 år av mitt liv, lika självklar och äckligt definitiv är nu din frånvaro. Tårarna vill inte sluta rinna och själen vrider sig i tröstlöshetens sankmark. 

Kan jag? Hur går jag vidare från här? 

Går det att segla vidare utan vind, med endast minnen av dig i mina segel?