Upp ur brunnen

Vem fasen delar ut slagen? Ett enda räcker för att skicka ner mig i en bottenlös brunn av saknad. De kommer så plötsligt och oväntat att jag nu är övertygad om att det är ett väsen av nåt slag. Det upplevs som om det smyger på mig bakifrån. Visa ditt ansikte ditt fega kräk så jag kan slå tillbaka, klösa, spotta och få ur mig all ilska och frustration som färdas runt i mina ådror. Mer än ett år har gått men såret är fortfarande öppet. På den punkten är jag försvarslös, svag och faller vid minsta beröring. Du fattas mig så, varför gick du, varför kommer du aldrig tillbaka? Vi ses  imorgon , vi ses  imorgon  - vi sågs ju alltid då. Nu? Nä, vi ses aldrig mer. Jag kan inte fylla det tomrummet med något annat.

Vi sa alltid att du får bära ditt ok och jag bära mitt, det är fullt nog. Men vi bar ändå varandra, i mörkret hjälptes vi åt att slå ner snårskogen framför oss. Dag för dag. 

Jag baddade din panna ibland, vem gör det nu? Den frågan kan jag ställa mig om och om igen. En plågsam upprepning som jag låter fortgå. Meningslöst. Du är inte sjuk nu ändå är jag rädd att någon inte vet hur du vill ha det, hur kallt det ska va och att handduken ska vara ordentligt urvriden, den får inte droppa! Fy för dessa kvällar i brunnen. Jag har dock ett sätt som brukar få mig att komma upp tillslut. Jag sluter mina ögon, i minnet färdas jag tillbaka till kvällen på sjukan då jag valde att stanna och sova i fåtöljen bredvid din säng. Efter att du fått ett rejält smärtgenombrott så blev du lugn och dimmig av en extra dos morfin. Du somnade och jag visste att klockan skulle ringa  03:00 då du skulle fylla på med dina mediciner. Tills dess ville jag stanna. Rummet kändes då som utskuret ur verkligheten, fritt svävandes. Utanför tiden, hoten, rädslan, smärtan och sorgen. Försökte hålla mig vaken trots att tröttheten skavde som grus i ögonen. Njöt av dina lugna, regelbundna andetag. I den stunden väljer jag att stanna inom mig. Känner friden, stillheten, det avskärmade och hör snusandet från din säng. Synen av din bröstkorg som höjs och sänks, som inte kämpar med något, vaggar mig till sömns, ännu en gång.