Under ytan

Konstigt nog märker jag hur något så dumt som andras smärta gör mig levande. Inte alls att jag blir skadeglad eller att det på nåt sätt ställer mig i bättre dager. Tror mer det handlar om livet på riktigt, det jag själv alldeles för ofta låter stanna under ytan. Men när någon annan, ganska oväntat, gläntar på en dörr och låter mig se fragment av kamp, smärta och sorg så går det under huden på mig. Det tar kontakt med mitt eget tunga ok och då, bakom kostymer, dyra kläder och titlar blir vi bara människor för varandra. Det jag fick lyssna till idag var en sorg av det värre slaget. Hon satte ord på det jag inte ens kan tänka, på ett rakt och ärligt sätt och till en början helt utan synliga känsloyttringar. Själv blev jag smått chockad och mållös. Jag tittade henne djupt i ögonen och försökte ta in det hon berättade. Konstigt nog lär man sig att leva med det, avslutade hon tillslut, först då såg jag hur ögonen tårades och blinkningarna kom lite tätare, först då.

Själv var jag nära bristningsgränsen, all min egen smärta sköljde över mig samtidigt som jag anade hennes. Men efter att vi skiljts åt kände jag mig bara lätt, glad och levandegjord.

Önskar så att dessa möten skedde oftare, att jag själv och andra vågade visa det mindre perfekta som döljer sig under den väl polerade fasaden. 

Det är under ytan det sjuder, det äkta, nakna och mänskliga. Det är det livet som berör och som jag tror besitter helande egenskaper. Nyckeln dit stavas MOD.