Tystnaden

Gårdagen gick i ett rasande tempo men jag hann ändå se att den var vacker på väldigt många sett. Sommaren drog ett av sina sista djupa andetag. Jag och familjen spenderade eftermiddagen hos brorsan, badade och fikade och njöt av det stora vattnet som låg majestätiskt blått nedanför sluttningen och det lilla blå vattnet i poolen. Det goda livet ger mig alltid mersmak, bara en dag till, med nära och kära, med hälsan, med sommaren och med kärleken. Bara en dag till med känslan av gräs under bara fötter. Bara en dag till. 

När jag kom hem sent efter att ha spenderat kvällen i goda vänners sällskap, blev jag alldeles förstummad stående under den stjärnbeströdda himmelen. Allt var stilla och vinden lite sval. Jag frös lite men något gjorde att jag ändå stod kvar. Jag fortsatte titta upp på det underbart vackra gnistrande valv högt ovan mig, summerade dagen. Så mycket gott runt mig som gjort mig lycklig, men även inombords fanns en egendomlig vila och förtröstan. Jag skulle kunnat ligga där under stjärnorna hela natten, det kändes som alla mina krav fastnade i det lysande nätet ovan mig. Alla mina frågor krävde just då inga svar. Tystnaden var för första gången på väldigt länge min vän.