Tystnaden

Jag vaknade som alla andra morgnar med tårar som brände i ögonen och en klump som värkte i magen. För en kort kort stund befann jag mig i något skönt förvirrat tillstånd innan det gick upp för mig varför jag kände som jag kände.  Det var inte efterdyningarna av en mardröm, det var verkligheten som slog mig till golvet innan jag ens stigit upp. Tvingade mig ut och klippa gräset trots att regnet föll ihållande från en grå himmel. Jag struntade i regnkläder, körde på i ett frustande tempo tills jag både dröp av svett och regnvatten. Tankarna spelade fritt under tiden, tänkte över hur obekväm tystnaden har blivit för mig, den som jag vanligtvis älskar ter sig nu hotfull och skrämmande.

Den fysiska ansträngningen bjöd mig dock en skön känsla, kroppen fick ur sig lite av all vrede, sorg och frustration som krigar om utrymmet i mitt inre just nu. 

Jag kände mig nyduschad på insidan. 

Men när jag väl slog mig ner i soffan och pustade ut kom allt tillbaka. Jag satt med dottern i knäet och lyssnade på regnet som envist smattrade mot rutan. Känslornas tvära kast gjorde mig alldeles utmattad. Mörkret tätnar. Kylan äter sig in under huden på mig. Det är rått och fuktigt. Min själ, hela min varelse drog ett djupt andetag och stelnade till just i utandningen, Gud, finns du? Frågornas fråga tog ett stryptag på mig, plötsligt och utan förvarning.

Min största fiende nu är tystnaden.