Tystnaden viskar

Morgonen är så tyst idag, den känns stum och hård, som om jag skulle kunna sträcka ut min hand och snudda vid den. Fågelsången är svag och vinden dansar bara lätta lätta steg i de nyfriserade trädkronorna. Tystnaden väcker vissa ljud som annars dövas i vardagens oväsen. Jag hör pulsen vid mina tinningar, suset i öronen och ljudet av mina andetag. Det är livet som hörs när allt annat tystnar. Jag är helt klart en vän av tystnaden men idag gör den mig rädd. Den känns ödesmättad, som om hela tillvaron drar ett djupt sista andetag. Jag behöver mullret nu. Min hjärna säger också till mig att jag behöver spriten, men jag känner ändå att mitt sunda förnuft fortfarande är intakt och så länge det är så, följer jag inte den lockelsen. Men den tanken maler och maler, men det är en fälla. Någon vill få mig att falla än djupare, men än så längre orkar jag stå emot.

Aldrig har en vår varit så vacker, det säger jag varje år. Aldrig har en vår gjort så fruktansvärt ont, det har jag aldrig sagt innan. Kontrasterna är sylvassa nu, jag skär mig, jag blöder.

Hela tillvarons tavla håller på att falla sönder, färgen falnar och bilden av mig kommer målas om.

Till oigenkännlighet? Till det bättre? Det kan bara tiden utvisa. Ett som jag vet säkert är att jag kommer inte målas om med svepande mjuka penseldrag. Nålen kommer gå på djupet och proceduren kommer smärta mer än något jag tidigare upplevt.

Just det, viskar tystnaden till mig i den tidiga morgontimman.