Två ensamma själar

Jag såg dig. Hur du med osäker hand strök håret från pannan. Du satt med dina vänner tror jag men utanförskapet låg som en tung kätting runt din hals. Vissa av orden snubblade ur din mun, bräckligheten fick dem att spricka innan de hann nå någons öra. Ingen lyssnade på dig. 

Jag såg hur du gjorde allt för att förtjäna din plats i gruppen, du sålde dig för små smulor av tillhörighet. Blev du tilltalad slog du ner din blick i bordet, som att du inte kände dig värdig dina vänners uppmärksamhet samtidigt som du så gärna ville ha den. Du försökte dölja din osäkerhet med pålagda skratt som ekade av en inre hemlöshet. Det gjorde så ont i mig att se. Jag ville gå fram och viska i ditt öra hur din mänskliga skönhet, både den inre och yttre fängslade min blick. Berätta att du aldrig ska behöva stå på tå för att bli sedd. Förklara för dig att om någon försökt få dig att tro något annat så har de fel. De har alltid fel! 

Jag satt i ett hav av främmande människor, ensam men i mitt eget sällskap. Du satt också ensam, så upplevde jag det trots att du var med ett gäng andra ungdomar. 

Du och jag, två ensamma själar. 

Lät de sista dropparna kaffe värma min strupe, reste mig sen, tog min bricka och gick förbi dig alldeles nära. Du var hårt sminkad och kanske i 20 årsåldern. Jag såg dig men du såg inte mig. Tänk om du vetat, att det var dig jag såg, just du skiljde ut dig bland hundra andra.