Mörkret och så dimman uppe på det. Morgonen är inte av den typen som väcker mig och duschar mig med lust till att ta mig an dagen. Jag snarare snubblar på den. Faller och reser mig, faller igen. Dagarna är som en vandring i tung blöt snö. Det går trögt och långsamt, jag svettas och gråter ibland. Just idag kan jag inte låta bli att drömma mig bort. Bortom berget, bakom träden, över vattnet på andra sidan sjön. Är livet lättare där? Är terrängen mindre krävande? Kanske jag skulle resa dit, glömma, radera, fly och börja om. Skulle det gå? Knasiga funderingar. Kanske jag bara behöver en kopp kaffe. Slår mig ner på en stol, håglös och ledsen. Mera nö, mera nö! Skriker min yngsta dotter. Nä, nu får det vara nog med vinter och kyla, inte mera snö, säger jag. Tittar ut genom fönstret och ser inte en enda flinga på marken. Livet levs mer på insidan nu. Där är det vargavinter och jag vadar i tung blöt snö och kan inte fly.