Trasigt blir helt

Trasigt blir helt, helt liv

Jag kommer på mig själv att rensa bort alla kort som på olika sätt är något
misslyckade. Med dagens teknik går det ju faktiskt, till skillnad mot förr då
det alltid blev en överraskning när bilderna framkallades, vilka som blev bra
och vilka som blev dåliga. När jag rensat ogräset ur min fotorabatt lurar jag
mig själv att tro att mitt liv är och har varit perfekt. Den till en början
tillfredsställda  känslan övergår till förvirrad. Det perfekta livet haltar.
Jag har slagit undan ett ben på mig själv, visserligen det svaga benet i mitt
tycke, men det benet  fyller ju också en funktion. Det ofördelaktiga, lytta,
kantstötta och trasiga speglar ju också en del av hela sanningen. Vad är det
att tro att lyckan enbart går att finna i det fullkomliga, livet är mer än så.
Och jag som är förespråkare för allt svagt borde inte hålla på med denna typ av
utrensning. Jag vill nog ärligt talat hellre se sanningen än det tillgjorda,
sminkade och till ytan sett perfekta livet. 
Vi flyger oss trötta mot perfektionens fönsterruta. I tron att lyckan finns
någon annanstans, inte här.  Men fri är bara den som kan se och acceptera livet
precis som det är, i sin helhet med allt inkluderat. 
I livets ände finns döden och oavsett om det är något vi räds, förtränger eller
dagligen lever med så går den inte att sminka bort, det är i allra högsta grad
en realitet som ingår i sagan vi så hett önskar vara rosensmyckad. 
Jag börjar i det lilla, låter en del kort får vara kvar som avslöjar lite
svaghet och misslyckande. Det känns bra, jag känner mig mer sann. 
Att hela tiden vara inställd på det perfekta gör mig bara besviken, livet är
inte fullkomligt, det är perfekt i sin ofullkomlighet.