Tappad i gruset

Å vad ont livet gör nu. Får lust att droga mig och sova igenom dagarna för att slippa känna. Saknad, vanmakt och sorg hugger i mitt hjärta om vartannat. Jag drömmer mardrömmar. Hemska.

Jag bär ditt namn på ett smycke runt min hals. Det skänker konstigt nog lite tröst, det ger en känsla av att du alltid finns nära mig. 

Varje gång jag varit hos dig nu de senaste dagarna har jag alltid trott att det är den sista, men sen förunnas jag ändå en dag till och en till. Idag kändes som en "bonusdag". Hoppas jag har fler sådana att hämta ut.

När jag skulle kliva in i bilen och åka till dig, med väskor och nybakad sockerkaka, tappade jag märkligt nog mitt halsband. När jag tittade ner i gruset hade ringen med ditt namn halkat av silverlänken och låg en bit bort. Ringen med mina barns namn hängde kvar. Bilden blev så stark, att jag började gråta. Tårarna rann ner på de solvarma stenarna. Snabbt hängde jag tillbaka "din" namnring i halskedjan och satte den på mig igen. Obehagskänslan lämnade mig dock inte. Jag vet och jag ser så brutalt tydligt att det inte är lång tid kvar. Ändå kan jag inte helt greppa det. Men efter att jag tappat "dig" i gruset blev det så verkligt för en stund, vad som håller på att hända. 

Kärleken för dig är så stark, varför kan jag då inte rädda dig?

Jag önskar så innerligt att den dagen du faller ifrån oss, att jag då kan hämta upp dig, ta dig på min rygg och bära dig tillbaka till oss där du hör hemma.