Tåget, morgonen och foton innan sorgen

Jag sitter med morgonen och fåglarna som enda sällskap. Tystnaden gör mig så väl. Den får min inre vattenspegel att stilla sig och bilden blir alldeles klar och tydlig. Jag hinner ikapp mig själv.

Livet känns ibland som ett skenande tåg, där hastigheten får omgivningen utanför fönstret att släppa i konturerna och bli till streck. Jag drar och sliter i nödbromsen, det skriker, tjuter och gnisslar men jag lyckas inte stanna tåget, och det är väl tur det kanske, men det går för fort. Särskilt nu. Jag vill inte in i framtiden. Den gör mig rädd och ängslig. Morgonen försöker trösta mig, den säger till mig att allt säkert kommer bli bra, att jag inte ska vara rädd. Morgonen, min fina vän, jag gillar att hänga med dig. 

Jag sitter i tystnaden och tittar på gamla kort och det finns en så osynlig men tydlig gräns nu, ett före och ett efter. Dessvärre målas gränsen i svart. Ser på kort som är tagna för ca ett halv år sedan, jag var helt klart gladare då. Vemodet rullar in men klyvs ganska snabbt av strålande sol som plötsligt gör dagen alldeles  klarvaken. Tar farväl av morgonen. 

Idag blir nog, trots allt, en bra dag.