Vissa dagar funkar ingenting. De verkar vara gjutna i en form på förhand, med ett material som är oformbart. Min kropp och mitt sinne är i obalans, jag svär åt snön, kör fel, glömmer tider, bränner vid maten och gråter vid minsta motgång. När jag tar till sådant som brukar hjälpa eller trösta mig, gör det ingen skillnad. Varken en kanelbulle eller 4 km löpning har ändrat denna dags järngrepp om mig. Så fort jag får ett tillfälle dövar jag huvudet med hög musik och djupandas mig igenom timmarna.
Förbannade tidsomställning också, mörkret faller innan jag ens hunnit uppfatta ljuset. Fast idag hade nog inte ens sommartiden kunnat rädda mig. Det är ljuset inom mig som falnar och flämtar - luften är för tunn. Jag förmår inte syresätta mig.