Jag tror att nu är tid att njuta, ändå suckar, pustar och stönar jag ofta. Klagar över de alldeles för få pauserna i vardagen, över alla projekt som jag bara hinner drömma om och över bristen på egentid. Men emellan varven går det upp för mig att den bästa tiden i livet kanske är just här, där jag är nu. Två små som springer runt benen på mig och ibland sticker in en hand i min och säger hur mycket dom älskar mig. Att få en puss, ett tjuvnyp eller en kram. Det är lycka. Ren och skär. Ändå är jag för trött vissa dagar för att känna mig sådär lycklig som jag borde vara. Men ibland, påminner jag mig själv om det, att njuta, att vara lycklig och tacksam. För rätt var det är suckar jag istället över för mycket egentid, för många pauser och hur jag saknar barnens bus, lek och oväsen.
Det är viktigt att se stjärnorna som lyser och inte bara natten som omger dem.
