Stjärnan
12.12.2014 21:54
Den slocknade. Jag förstod det inte först. Kände mig nästan yr och flackade febrilt med blicken runt i mörkret för att hitta nåt att fästa den vid. Men mörkret var obevekligt. Jag hade varit försjunken i andra tankar och inte märkt när lågan till slut gett upp. Dotterns nattningsrutiner har fått en lite julig inramning. Till stor glädje för både mor och dotter tänder vi ett värmeljus i en stjärna som hänger i fönstret. Den lyser ganska svagt men alldeles lagom för ändamålet. Tillräckligt starkt för att skapa lite mys och tillräckligt svagt för att hon ska somna utan problem.
Vi sjunger blinka lilla stjärna några gånger och sen somnar hon sött.
Sen Jesu födelse har stjärnans ljus varit ett ledljus, ett tecken att följa en riktning för vandringen.
Det är inget starkt ljus som förklarar eller genomlyser verkligheten eller vandringen. Ljuset är bara tillräckligt för att visa på ett håll men det gör all skillnad i världen!
Så här i juletider syns stjärnor i fönstrena överallt. Det är som att vi alla vill peka åt ett håll, ett annat håll.
Påminna varandra om julens sanna innebörd, visa på en annorlunda väg och andra hållbara värden än dom som råder.
Och när jag för en sekund lyckas tränga undan tvivlets tankar på att det bara är jag som ser symboliken i alla upplysta fönster är jag lycklig.
Vilset frågar jag mig ibland vem jag är, varför jag tänker och känner som jag gör, vad jag gör här, vart är jag på väg. I denna själens mörker tror jag inte min stjärna har slocknat, jag förmår bara inte att lyfta blicken.