Staden sover

Staden sover. Jag är tidig en morgon när mörkret ligger som en tjock matta över himlen. Älskar att köra genom en stad som ännu ej vaknat, känner att jag andas lättare andetag då och hela jag får plats på nåt vis. Annars är jag ingen stadsmänniska, jag behöver rymd, ren luft och skogen nära mig för att känna mig trygg. Kanske för att jag växt upp så, kanske för att det bara är jag, helt enkelt. Sitter på jobbet en timma innan alla andra stövlar in. Följer de mörka molnen som rör sig oroligt över den grå himlen och småfåglarna som verkar sitta och småtjabbla i ett träd precis utanför. Försöker lyssna inåt. Har börjat med små stunder av meditation även på jobbet. Då lyssnar jag inåt och försöker landa i mig själv, det blir en motvikt till min inre obalans. Det finns så mycket runt mig som vill dra blicken från mig själv, jag står under ett ständigt ösregn av intryck och jag gillar inte det. Behöver stänga av världen ibland. Fälla upp mitt skyddande paraply. Stanna upp. Känna efter. Dessa tillfällen landar inte hos mig av sig självt, jag måste fånga dem då de fladdrar förbi mig. Hålla kvar tiden i min hand en stund, för att sedan släppa taget och invänta nästa stund. Jag tränar på detta, kanske blir jag bra på det en dag. Jag vilar blicken på naturen, staden sover, men jag börjar så smått att vakna på insidan. Idag känns det rätt ok.