Sorglös möter vemod

Jag är inte den mest sorglösa människan, på gott och ont. Detta vet jag, det är en del av mig som jag lärt mig bli vän med, inte god vän med men vän, kort och gott.Det kommer dock dagar när jag bestämmer mig för att vara som alla andra, som jag tror att alla andra är i alla fall. Glada. Då gör jag roliga saker och stänger ute allt va grubblerier heter, jag blir lite trevligare att vara med. Lite mer avslappnad och sorglös. Det kräver mycket av min energi men ibland lyckas jag, faktiskt. Trots att det är som att fösa upp en blåval ur en lerpöl, bara för att i nästa minut se den glida ner igen.Idag skulle bli en sådan dag bestämde jag mig för och det började bra. Solen lyste från en blå himmel utan ett enda moln. Det visade behaglig temperatur och badet hägrade. Väl där, bredvid goda vänner och gott fika möter jag motståndet på ett något oväntat sätt. En 70 årig tant får valen att glida ner i sin gyttjiga pöl igen. Varför, när allt gick så bra. Min blick fångade upp något längs ner på hennes rygg, en tatuering. Hennes förlorade ungdom i en bild. Under några sekunder såg jag henne inte som åldrad utan som hon måste sett ut för 40-50 år sedan, hon var vacker. Vemodet rullade in som ett oväder, tillbaka igen. Grubbleriets tröskverk satte igång. Hur tiden flyr. Vart tar ungdomen vägen? Barnen, de växer upp så fort. Lurar en tatuering tiden? Vad händer med en tatuering i graven? Ofruktbara tankar som inte leder någonstans. Förutom till vetskapen om att jag snart själv sitter där, på de åldrades bänk med ungdomen som en blek bild i mitt minne.