Jag kan distrahera mig vissa dagar från den fortfarande förlamande sorgen. Ibland korta stunder, ibland en halv dag och även nån enstaka hel dag. MEN vad jag får igen det sen på kvällen! Hjärnan börjar gå på helvarv när jag lägger mig. Hela året ska bearbetas in i minsta detalj, men särskilt de sista dagarna, hans blick, den sista kramen, de sista vettiga orden, vad han åt, hur han tappade allt, avskedskvällen, vad Ester sa om honom, min äldsta dotters farväl - allt. Det går liksom inte distrahera sorgen utan att betala, den stunden jag fått paus, den tiden sorgen egentligen skulle varit närvarande, kommer sen i samlad trupp.
Det tycker jag är knepigt och dumt. Funderar på när och om det kommer en tid när sorgens uppehåll blir billigare.
Jag saknar dig så oerhört, det gör ont lite varstans i min kropp. En del av mig dog med dig.
