Nerverna sitter utanpå, känslorna likaså. Den tunga blöta snön kunde väl fallit någon annanstans, jag gillar den inte, just nu avskyr jag den. Slaskets slaskande. Vinterns spyor.
Skitiga vägar, smutsiga bilar, blöta och leriga ungar. Jag klarar inte av det nu. Det är så mycket annat som stjäl min energi, så två decimeter snö fallen över en natt känns som att vakna upp i en bur. En klaustrofobisk känsla är inte bra att börja dagen med. Barnen är dock överlyckliga.
Jag är lättirriterad och trött. Rädslan har tilltagit också. Jag är rädd för allt. Vill INTE bli överraskad.
Någonstans inom mig går jag och väntar på att livet ska börja. Att eländet skall ta slut och livet födas om på nytt, vända till hur det var innan allt skakades om. Det kan jag nog bara fortsätta drömma om. Det som just nu skrämmer mig mest, och som väcker liv i paniken inombords, är insikten om att sorgen inte har något slut, den har bara en början.
