Som om inget har hänt

Jag drömde en dröm. Vi skulle tävla mot varandra, du och jag. Landskapet var bergigt och bortsett från oss var där ingen annan trafik. Solen lös och vinden kändes alldeles ljum då den virvlade in från de nervevade rutorna. Din bil var fräsigare än min, såklart. Vi låg i två filer precis bredvid varandra och frågan behövde inte ställas, vi såg på varandra och log. Vem skulle våga trycka plattan i botten först? Försökte intala mig att du inte hade en chans, din bil såg bara snabbare ut på ytan, min bils krafter syntes inte lika tydligt men jag visste att de skulle överraska dig. Plötsligt och alldeles för fort delade filerna på sig, min fortsatte rakt fram och din gick åt vänster. Jag såg dig inte längre och fick panik. Försökte bromsa men det gick inte, försökte vända i farten men vägen var för smal.  Ville slänga mig ut och springa tillbaka, men jag insåg snabbt att det inte var någon idé. När jag vaknade insåg jag att min bil var en symbol för livet. Jag kan bara fortsätta rakt fram, det finns inget alternativ. Din bil var ditt liv och jag såg dig aldrig kliva ur. Saknar dig så här bredvid mig, men trots att jag inte kan se dig vet jag att du fortfarande kör. Någonstans där framme, bortom de höga bergen och förbi den mörka skogen, kommer filerna gå samman till en väg igen. Det hoppet bär mig somliga dagar. Då kommer vi återigen ligga och gasa jämsides, jag kommer kunna titta åt vänster och se dig le. Frågan kommer vara densamma då, vem vågar utmana först? Som om ingen sträcka skilt oss åt, som om ingen tid passerat, som om ingenting har hänt.