31.05.2017 09:38
Den vackraste tiden på året nu, den tid jag förr njöt som mest. Nu förbannar och älskar jag den på samma gång. Ser på skogen genom mitt smutsiga köksfönster, den blommar samtidigt som den vaggar på smärtsamma minnen av förlust och död. Jag står och viker tvätt och tänker bränn, bränn, bränn ner den! Skogen. Just nu känns det som om jag lättare skulle hantera ett kalhygge, då skulle jag inte vilset spring runt och undra vart min förmåga att njuta tagit vägen. Ett skitigt köksfönster står mellan mig och livet. Rönnen blommar i vitt som syrenen och körsbärsträden, men inom mig är allt svart. En ilska pyr ständigt under ytan och jag vill svära åt allt och alla. Gråten står konstant i ögonen. Allt kommer tillbaka. Allt upplevs en gång till. Om två dagar har du varit borta ett år, jag väntar fortfarande på att du ska komma hem. Ett omöjligt år har visat sig möjligt men inte så mycket mer. Undrade för ett år sedan, dagen efter att du lämnat oss, om det skulle kunna gå att segla vidare utan vind med endast minnen av dig i mina segel. Svaret är nej. Delen av mig som var du stannade. Däremot trodde jag också att min inre "karta" skulle behöva ritas om, att bilden av familjen som den alltid sett ut skulle behöva ändras. Men på insidan är den intakt, där är du högst levande och för det är jag tacksam.
Den vackra försommaren drunknar i smärtan i år. Men jag bär på ett litet hopp om framtiden. Det finns nämligen en tanke som värmer nu, som får mig att le åtminstone inombords. Några dagar innan du dog skickade du ett kort på en solnedgång med det stora blå vattnet i förgrunden, du förmedlade också hur du njöt av det du såg. Sådana kort har det alltid kommit genom åren från den magiska utsikten där du byggde ditt hus. Kvällen du dog var precis en sådan magiskt vacker kväll. Den kvällen var ritad för dig, mattan var utrullad och vävd i dina färger. Du bokstavligt vandrade in i solnedgången och inget kan därför få mig att tvivla på att du nånstans välkomnades med öppna armar.
Just det tror jag med åren kommer ge mig mer glädje än smärta. Det är mitt hopp om försommaren, om framtiden.
