Sluta inte tro

Himlen är ljusblå, vattnet är mörkblått, träden är krispigt gröna och solen gör sitt bästa för att höja sig över bergskullen. Månen bevakar dagens intåg med ett halvt öga och min tanke är allert, klar och ren.

Tänker på igår, på utflykten, på glada barn, på fikat, på vädret som hade svårt att bestämma sig och på hur svårt jag tyckte det var att känna mig glad. Vissa dagar förmår ljuset inte spränga igenom min mörka kompakta molnbank som lägrar sig i mitt inre, trots att så mycket runt mig borde få den att försvinna helt. 

Minns också den något överraskande hälsningen som kom till mig. Kanske var den egentligen inte till mig just, men eftersom jag så behövde höra eller snarare läsa de där orden, tog jag det som riktat till mig ändå.

På håll syntes det att någon kluddat på vägskylten. Rent instinktivt trodde jag det skulle stå nåt tråkigt, något som skulle dra ner mig ännu djupare i mitt missmod, något som skulle få mig att oja mig över dagens ungdom, men så var inte fallet denna gången. På STOP-skylten hade någon skrivit "don't" över och "believing" under. Don't STOP believing. Detta som jag periodvis har så svårt med vad gäller stort och smått. Detta som jag delvis försummar. Detta ovärderliga.

Den livslånga och livsviktiga kampen mot tvivlet fick lite mer glöd, lite mer bränsle av dessa tre ord som sprayats på en vägskylt, sluta inte tro!