Släpp inte taget!

Jag minns den alltid när jag som mest behöver den. Kramen. Den som förmedlade vad du då inte kunde säga, den som jag trodde du var för svag för, den som överraskade mig och som jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle åka ifrån dig och hem till mitt, du satt i din rullstol. Då lämnade jag dig alltid med oron över att det kunde vara den sista gången jag såg dig vid liv. Jag kramade dig hårt, sa hejdå och viskade; jag älskar dig. Plötsligt kände jag ett stadigt tag om min nacke. På ren vilja, tror jag, lyckades du få upp din arm och besvarade min kram. Det blev den sista. Inte ett ord utbyttes men den kramen sa mig allt jag behövde höra. Jag tror jag förstod vad du ville förmedla med den och än idag kan jag känna det stadiga greppet om min nacke. Min modiga, envisa och starka bror, in i det sista fortsatte du att överraska mig med din viljestyrka. Vet inte varifrån du fick kraften till den kramen, men en sak är säker, den håller mig över vattenytan. Den kommer till mig när jag sjunker, när jag tappar all kraft, när lusten till livet mattas och när saknaden är mig övermäktig. En sak vill jag därför be dig om, släpp aldrig det taget om min nacke, släpp aldrig taget om mig!