En röd bil kör om mig, han vinkar glatt och saktar ner, trots det yr dammet upp från den torra grusvägen och jag får stanna och blunda en stund.
När jag öppnar ögonen igen och när dammet lägger sig, ser jag hundkexen i mängd vaja som en skir brudslöja i vinden. En grön alle' som jag inte kan se slutet på kantar min väg. Korna står och betar och blänger på mig, inte dömande, men jag inbillar mig att de undrar varför denna hets, varför jag inte tar det lite lugnare i backen.
Jag går och springer. Inte i ren njutning trots att omgivningen är som en vacker tavla att kliva in i. Det pyr något desperat under ytan. Ju brantare backar och ju starkare motvind desto bättre. Det ska kännas, jag tvingar min kropp till lydnad. Måste bli starkare, mitt hjärta måste orka bära mer sorg och jag måste bli mer uthållig. För om dagarna kommer, när livet tvingar fram mig till frontlinjen, då kan jag inte falla, då får jag INTE falla.
