Skogens väsen

Dagar kommer då vilsenheten inom mig är så extremt påtaglig. När jag inte får ordning på en enda tanke, när jag inte välkomnar mina känslor och när jag känner mig som en frusen statist i mitt liv. Då, påfallande ofta börjar jag se min barndoms skog för mitt inre. Där var jag alltid trygg. I dunkla korridorer och under skyddande kronor kunde jag gå i timtal. Jag kände den så väl. Varje skiftning i terrängen, hur skuggorna föll, var svampen fanns, varje slutet rum och de där av solen upplysta gläntorna. Min skog finns kvar men är inte sig lik. När jag nu återvänder har mycket förändrats. Många träd har fällts och tydliga spår efter tunga skogsmaskiner har gjort stor skada. Det är svårare att ta sig fram. Men den finns kvar. Skogens själ sjunger fortfarande på samma melodi och min själ uppfattar den och kopplar an på nolltid. Jag hör trädens hjärtslag slå i samklang med mitt eget. Då har åren inte gått, tiden har stått still och förändringarnas vindar har inte blåst. Då är vi hela tillsammans. 

Jag stryker minnet av när vi sist sågs, lätt över kinden. Min skog, jag bär dig inom mig. Du må vara kantstött och så även jag, men när vi ser på varandra ser vi det vi en gång var. Oförstörda. 

När jag nu tittar upp i en annan skog, den som nu står som en skyddande mur runt mitt lilla hus, inser jag en sak. Att har man en gång fått inblick i en skogs mystik, så har man lärt känna dem alla. Det känns som skogens själ är en och bara en. På så vis blir jag aldrig riktigt ensam.