Skadeskjuten

Nu när natten tar vid där dagen ger upp är jag ledsen. Plötsligt slår hjärtat om och trycker upp tårar i mina ögon, de banar sig ner för mina kinder och väter kudden jag ligger på. Hela detta året kommer ifatt mig. Det har delvis varit som en vandring i helvetet, som ett blödande sår eller likt ett oväder som aldrig velat ge med sig. Det goda har såklart löpt som en silvertråd genom dagarna också men mörkret har varit gastkramande. Nu när jag ser solen lägga sig i horisonten är jag rädd att den inte ska orka upp en gång till, trots att ljuset just nu tränger undan nästan alla mina orosmoln är jag ändå rädd. Det var så nära, så nära att jag trillade ner i det bottenlösa svarta sorgehålet. Döden kom  alldeles för nära, jag är märkt av fasa. Jag gillar inte längre överraskningar, har ett behov av att trampa i gamla invanda spår, blivit en bakåtsträvare på jobbet, gillar inte ständiga förändringar. Jag behöver min lilla trygga värld där allt är som det alltid varit, den stora världen utanför är farlig, den kan jag inte kontrollera. Nu när jag tar små försiktiga steg in i en ny årstid, gör jag det på något darriga ben. Tittar noga var jag sätter mina fötter och försöker än att  vara förberedd på det värsta. Jag är fortfarande rädd för hösten.