Se till mig som liten är

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Gud förbliver fader vår.

Mörkret bäddar in oss. Min äldsta dotter är trött. Utanför fönstret är det som att snön viskar om sin ankomst. Kylan lyckas äta sig in lite genom väggarna och dottern drar täcket ända upp till hakan. Hon vill be. Hon börjar själv och jag hakar på en bit in i ”Gud som haver…”. Jag sluter mina ögon och orden studsar och ekar inom mig och på en hundradels sekund tar orden mig 30 år tillbaka i tiden. Då jag var liten och min mamma stod vid sängen och bad den bönen tillsammans med mig. Minns hur jag sen somnade tryggt med blicken vilande på springan i dörren som släppte in ljuset från köket utanför. Slamret från mina föräldrar vaggade mig till sömns. Gillade inte då att somna till tystnaden. De välbekanta ljuden utanför mitt rum gjorde mig lugn. Sneglar på min dotter i sängen efter att hon somnat. Hon snusar så lugnt och tryggt. Just ikväll dröjer sig vår bön kvar, långt efter att orden lämnat min mun. Känner att den bönen är den enda jag kan be just nu. När livet står med mörker, i och runt mig, har jag så svårt för att be. Hittar liksom inte orden, kan inte formulera något vettigt, men då fungerar bönen från min barndom. De orden behöver jag knappt uttala. Min själ andas dem, de har sen uppväxten blivit till toner i mitt inre. En sång som varje del av mig kan. Tror att jag skulle kunna sucka den bönen om det så vore på min dödsbädd. Den finns så djupt inristad inom mig. Och egentligen säger den allt. Så när jag vacklar under sorg och vanmakt och ej förmår be, är jag så glad att denna bön sipprar ut av sig självt. Jag tror det räcker med den.

Jag är inte stor och stark, jag är liten och svag, men jag ber att du ska se till mig ändå.