Saknadens hugg och lugg

Jag får det inte att fungera riktigt. Sorgen och saknaden hänger som en lugg för min ögon och jag glömmer, ser inte, gör fel och har svårt att tänka några vettiga tankar. Jag är som i en tombola, kastas hit och dit utan något stadigt att greppa om. 

Jag haltar. Tiden står still fast ändå inte. Jag lever fast ändå inte. Kaos och förvirring.

Jag tillbringade så mycket tid med min bror det senaste halvåret, mycket värdefull egentid. Men tomrummet nu ekar inte, det dånar öronbedövande. Jag saknar så många bitar, middagsluren i soffan, fikastunderna, korsorden, kuben, samtalen, promenaderna, smskontakten och närheten. 

Saknaden kommer som hugg i magtrakten och jag blir nästan paralyserad. Varför gick du och lämnade mig kvar? Varför? Den mest fruktlösa frågan av dem alla. Borde inte ställa den, det är bortkastad tid och energi, men den slår som klockan i mig, varför, varför, varför.

Jag bryr mig inte egentligen, det gör ju ingen skillnad. 

Tror jag håller på att tappa greppet, trilla ner i galenskap. Så känns det stundtals i alla fall. 

Jag välkomnar nätterna, sömnens frihet, men jag förbannar dagarna. 

Det får va så, tills det lättar.