Saknaden biter

DÅrstidsskiftningarna har alltid ett släp av vemod efter sig, trots att jag gillar alla årstiderna på sitt sätt. 

Idag när jag sitter vid frukostbordet och tittar ut upp mot skogen, ser jag de röda rönnbären i bakgrunden och de röda äpplena i förgrunden. Hösten kysser sommaren i nacken och det får mina salta tårar att blandas med sötman från teet. I år är vemodet starkare på nåt vis. Du lämnade oss i sommar, därför känns avskedet av sommaren än jobbigare, det blir som ett till farväl av dig.

Inom mig tvingas jag till nya farväl hela tiden. Tänkte igår att jag vill upp i skogen och plocka svamp, det är något jag älskar att göra och har gjort sen jag var liten, men det bara högg till inom mig. Det minner för mycket om dig, hur vi förra hösten gick upp i vår barndoms skog i sökandet efter skogens guld. Det blev vår sista, den sista i raden av oräkneliga skogsturer genom åren - ännu ett farväl. 

Vi sa ju att vi skulle hinna ut på sjön och fiska en gång till, men det blev inte så. 

Det sista halvåret söp jag in varje sekund jag fick tillbringa med dig. Dina andetag när du sov är fortfarande som ett rogivande läte inom mig. För de gånger jag själv inte somnade i soffan så låg jag och lyssnade på ditt snusande, därför kan jag höra det än.

Det går inte att fly det, att värja sig från alla hugg som får mig att blöda nu. 

Det gör så ont, jag saknar dig så, i allt.