Resan som blev av

För ett halvår sedan bokade vi syskon biljetter till en föreställning i Göteborg. På vinst och förlust. Med ett hopp om att alla skulle kunna närvara. Men ärligt talat, minns att jag då inte trodde på det, att jag knappt förmådde inbilla mig ens, att det skulle bli en realitet. Jag hade så svårt att lyfta huvudet över sorg, chock och hopplöshet. Jag hade på förväg målat hösten i svart och tog ut det värsta i förskott. Inte helt obefogat, för en gång skull. 

I veckan som var åkte vi ALLA till Göteborg. På morgonen när jag rullade ut bilen från grusplanen för att hämta brorsan gick det upp för mig, resan blir av, resan blir verkligen av. Jag kände hur glädjen bubblade i magen. Hela dagen gick i glädjens tecken, trots att den som nästan alltid nuförtiden, grumlas av ett visst mått av oro och rädsla. Såhär i efterhand är jag så tacksam och inser att det är inget annat än ett under. Det skulle ju inte vara möjligt, det skulle inte det. 

Just nu tänker jag inte på framtiden, jag är inte arg eller besviken, inte frågande. Just nu bestämmer jag mig för att bara vara tacksam, för bonustiden som skänks till oss. Allt är ju fortfarande lika illa och ovisst men när jag tänker på det, kunde det vid den här tiden varit än värre. 

Nu hoppas jag på julen, som för min del bara bär en enda önskan, att jag ska få fira den med alla dom jag älskar mest runt mig. I skrivandets stund, med facit i hand, tror jag att det är möjligt, att min önskan kommer uppfyllas. En enda önskan är inte mycket. Men ett paket som jag vet, att ingen med säkerhet kan ge mig.