Resan

Orden börjar sina. Verkligheten börjar delvis bli för svår för att kunna klä och beskriva. När jag försöker, tar det stopp. Alla tvingades vi ut på en resa som vi helst hade sluppit, men den valde oss. Nu sitter vi på förtvivlans tåg och kan inte kliva av. Mot okänt slutmål och vi vet inte ens vad nästa stopp kommer innebära eller hur landskapet utanför fönstret kommer se ut från dag till dag. Resan går stötigt och ojämnt. Delar av färden har bjudit på oslagbart vackra vyer utanför fönstret, men ibland har den bara gått genom karga och ogästvänliga miljöer. Just nu vill jag bara kliva av, jag skriker mig döv inombords och letar desperat efter nödbromsen. Resan kostar för mycket, den äter sig in i märg och ben och orsakar så mycket smärta. Nu känns det som att tåget stannat vid nån slags brant och jag vågar inte titta ut. Rädslan knyter sig i mitt bröst och känslan av att tankarna brinner lämnar mig ingen ro. Stundtals ser jag mig sitta smått apatisk och gapa, oförmögen att tänka klart eller ta mig för vanliga enkla sysslor. Hoppas denna sömnlösa natt snart övergår i ljus dag. 

Den enda tröst jag har, det enda som biter på paniken och sorgen är att vi gör resan tillsammans. Vi sitter på samma tåg.