Poängen - har jag tappat den?

Hösten är så fin. Hösten är verkligen fin, Johan. Men vad spelar det för roll? Den är inte verklig för mig, bara som en vacker tavla där inget rör sig i vinden. Jag sitter vid din grav med min kropp så tyngd av sorg, lutar den  mot din sten. Den välter inte. Tårarna rinner. Där och då förstår jag inte grejen med att leva. Jag kan ha allt men ändå inte förstå poängen med mitt liv. Kanske har jag aldrig förstått mig på det, men vid din grav blir det så tydligt. Jag lägger min hand på jorden som nu bäddar in dig, vill inte och orkar inte resa mig. Sitter så länge, samlar kraft. Hör någon kratta en bit bort, men jag orkar inte lyfta min blick. Tomheten du lämnat efter dig känns oändlig, märker hur jag faller inom mig. Djupt. Det mörka skrämmer mig. Tillslut tilltar en kylig vind och jag fryser, den tvingar mig upp och jag går med rödsprängda ögon mot bilen. Vänder mig om en sista gång. Det enda jag med säkerhet vet är att jag ännu lever, men du är död. 

Det finns nog ingen poäng med det, eller med nåt annat här. 

Jag har nog inte tappat den trots allt, poängen har aldrig funnits. Livet är inte att förstå.