Peter Pan och snuten

Sitter vid fukostbordet, i tystnaden som lägrar sig när barnen kommit iväg till sitt. Ser ut genom fönstret och upp emot skogen. Solen öppnar ögonen på en nyfödd dag och jag ställer mig frågan, vem har inte önskat vara Peter Pan någon gång i sitt liv? Knappast ingen, blir mitt första spontana svar till mig själv. Kanske bara jag, tänker jag stunden efter.

Min promenad igår, samma stråk som jag alltid går. Jag vet, borde kanske gå en annan väg ibland, för omväxling skull, men det blir aldrig så. Jag har hittat en sträcka som bjuder mig allt det jag vill ha, så varför inte gå den då, tänker jag. Den börjar vid en tät mörk granskog, förbi en porlande bäck och ett stort vackert gammalt körsbärsträd som mer liknar en ek. Svänger av från asfalten och in på grus, en backe nerför med de mest perfekta ängarna på bägge sidor. Böljande, steniga, urgallrade med finess och med bäcken som fortsatt troget sällskap genom allt. Allt påminner om min barndom, det finns gömmor, stenrös, små bergsknallar och det bästa av allt, när jag kommer ner en bit i backen slår den mest hänförande utsikten emot mig. Trots att jag vandrat nerför en backe står jag fortfarande på en höjd med en djupare dal framför mig. Just där i ett litet hörn där vägen svänger, brukar jag alltid stanna. Igår lös solen ohotad från en ljusblå himmel och vinden vilade stilla. Jag blundade. Njöt.

OCH började drömma mig bort. Drömde att jag kunde flyga, att jag sprang i det fortsatta nedförslutet och till slut fick sådan fart att jag lyfte och svävade över dalen. Helt fri och otvingad av livets alla lagar. Jag behöver drömma mer nu. Märker hur själen ändrar form, försöker hitta stigar förbi smärtan, och då är väl den drömmande vägen inte fel, bättre än att ta till spriten i alla fall.

Jag stod där länge och blundade. Det går att göra så på landet, blunda länge och ändå vara ganska trygg. Trafiken är minst sagt gles. Men just denna dag blundade jag nog lite för länge och med för hög musik i öronen. En känsla sa mig till slut att jag inte längre var ensam. Öppnade ögonen försiktigt och slängdes brutalt ur mitt drömmeri när jag upptäckte att det stod en bil framför mig. Den hade stannat för att jag blockerade vägen. Om det ändå varit vem som helst. Men nä, det var snuten. En polisbil stod framför mig och ville komma vidare men hindrades av mig som står och blundar och drömmar om att jag är Peter Pan. Vad tjyven gjorde de där, just då? Som tur var nickade de och log vänligt och körde sen vidare när jag snällt ställt mig åt sidan.

Jag flög helt fri en stund och kraschlandade sen. Men jag kommer flyga igen när trycket inombords blir för stort, men kanske med musiken i öronen på lite lägre volym.