Personligt givande

De svaga, kantstötta, sjuka och utsatta passar inte in i vårt moderna samhälle. De människorna med stora behov bör förpassa sig till sjukhus och andra institutioner, eller till stängda hem. Vi lyckade människor blir smått obekväma av att se det olyckade. Vi skänker gärna pengar till hjälporganisationer av alla de slag , men att hjälpa och behöva se tiggande människor på stan, det blir lätt jobbigt. De människorna stör vår stadsbild, vår illusion om det perfekta livet. Ursäkterna för att inte ge något till dem som så öppet blottar sin utsatthet är många och väl grundade. Allt för att kunna gå förbi dem på gatan, som om de inte fanns, och ändå kunna sova gott om natten. Min vanligaste ursäkt är att jag inte har några kontanter på mig, och så är det ju faktiskt, kanske för de flesta. Men jag utmanade mig själv häromdagen. Jag skulle till matvaruaffären på orten där jag bor. Vid det här laget vet jag att det ALLTID sitter tiggare där. De är lika lojala till den platsen som vädret. Innan jag åkte plockade jag därför ihop av mitt överflöd och fyllde några kassar. Väl där fick jag och min dotter överräcka vår hjälp till dessa behövande människorna och lyckan hos dem kände inga gränser. Jag upplever det som en förmån att kunna ge till någon ansikte mot ansikte. Ett personligt givande som det annars  råder brist på i vårt land. Välbehaget som spred sig i min kropp när jag såg dessa individers tacksamhet är ovärderligt. Det är inte fel att ge pengar till hjälporganisationer men det personliga givandet gör något med en som jag delvis tappar när jag hjälper på distans. Så jag är tacksam för de som trotsar vår perfekta bild och vågar visa sina behov och sin utsatthet, så jag får en chans att ge och kunna se ansiktet på dem som tar emot.