Påsken 10 000 meter över havet

Vitsipporna sticker upp som spikar i skogsbrynet utanför köksfönstret. En vit matta av smärtsamma minnen.

Minns särskilt en dag förra våren när jag körde ut dig på just en vitsippeäng. Du hade för ont för att gå ut, men jag lämnade bildörrarna öppna så du kunde höra fågelsången och känna dofterna. Som du njöt. 

Jag väntade på att du skulle komma in genom dörren igår hemma hus mamma och pappa. Sorlet bland mina andra syskon, svägerskor och syskonbarn kunde trots mängden och volymen inte överrösta tystnaden du lämnat efter dig. Dessa förbannade högtider. Du kom aldrig. Hela min varelse är inställd på hur det alltid varit, den vägrar acceptera den nya brutala verkligheten som är. Igår kväll kunde tårarna inte sluta rinna, det kändes som om jag stod uppe på ett högt berg 10 000 meter över havet och desperat kippade efter syre i den tunna luften. När tårarna tog slut kastades jag sedan ner som en urvriden trasa. Utmattad och helt tom, MEN det gick lättare att andas i dalgången.