På tunna vingar flyger jag nu

Solen lyser. Sommaren har gjort ett försiktigt återtåg och livet likaså. Orden känns bräckliga och håller knappt för lyckan jag känner. När livet sakta gör en sväng och vänder försiktigt mot ljuset från att ha varit i en terräng svartare än natten, händer något märkligt med mig. Kroppen reagerar och surrar av alla möjliga känslor som hopp, tro, förvåning, glädje och framtidstro. De kommer i lite ljusare nyanser än vanligt och är något kantstötta, så när jag väl försöker stödja på det benet darrar det lite och jag tappar lätt balansen. 

Men det stör mig inte det minsta, bara det att få en chans att  försöka börja resa sig igen, är en seger större än jag förmår ta in. 

Jag tittar ut och ser blommornas färg lysa starkare, gräset är grönare och alla intryck är tydligare och mer mättade. Jag vägrar tänka tanken att det kanske bara är för idag, den förtjänar inte någon plats i mitt hjärta just nu. 

Jag vänder blicken uppåt mot himlen men en fjäril nära marken fångar min blick. Jag viskar till den, nu gör jag som du, mina vingar är tunna genomskinliga och svaga, men jag flyger, jag nästan svävar.