På tok för dyrt

Jag har något inom mig som bråkar. Jag vägrar erkänna det inför mig själv, livet, döden, Gud eller vem det nu är min inre dialog riktar sig till. Det som pockar på i mitt hjärta är obekvämt och bör ej kläs i ord, ändå gör jag det nu. Egentligen vill jag inte ge uttryck för det för då känns det som om jag stadfäster min livssituation just nu. Att jag med det erkännandet skulle säga att det är ok att livet är så här som det plötsligt blivit, att jag vill vara här när jag egentligen bara vill bort. Bort dit ingen sorg och smärta bor. Bort från tårarnas dal, bort från tvivel och hopplöshet. 

De dagar som på ett tydligt sätt vandras i skuggan av döden kan dölja något obeskrivligt vackert. De perioderna i livet kan skapa en intensiv närvaro, kärlek och en förmåga att njuta av små små saker i vardagen som i andra dagar knappt uppmärksammas. Nuet blir allt, det enda viktiga. Det både hatar jag och älskar. Jag vill kunna lära mig det utan att mörkret ska behöva kasta sin skugga över min väg, det måste gå att få dessa lärdomar, insikter och upplevelser utan att hotas av död. Just döden lär mig så mycket om livet och det gör mig alldeles galen. Jag struntar i insikter, jag kan vara utan det vackra, jag kan nästan vara utan allt så länge jag slipper denna del av livets stig. Denna resa jag gör nu skänker mig mycket, jag erkänner det, motvilligt! Men jag vill inte ha det, vem är det som inte hör mig? Jag har inte råd, sluta truga mig. Priset är för dyrt, på tok för dyrt och det kommer alltid vara det. Kostnaden skulle fullkomligt ruinera mig. Hör nu det! Jag vill inte och jag tänker inte betala priset!