På andra sidan rastlösheten

Sommarlovet är lååångt, gränslöst långt. Så upplevde jag det som barn och nu när jag är förälder känner jag på ett liknande sätt, fast långt på ett mer kravfullt sätt. Min dotters ögon glittrar av förväntan varje gång hon påminner mig om att nu är det faktiskt sommarlov. Som att sommaren är en enda stor fest, dag efter dag. Som att vardagen också har lov och inte kommer tillbaka förrän till hösten. Viljan hos mig saknas inte, önskar jag kunde bjuda henne äventyr varje vaken minut, men andra förutsättningar för att lyckas med detta finns inte alltid. Orken, för att nämna en förutsättning som med sin brist allt för ofta sätter käppar i hjulet. Jag har så lätt att ställa orimliga krav på mig själv som förälder, särskilt om sommaren, men det gagnar liksom ingen. De dagar när jag inte orkat mätta dotterns rastlösa iver har jag på sistone lagt märke till något. Efter ett minst sagt stökigt beteende stillar hon sig plötsligt. Det är som att hon bakom rastlöshetens snår kommer fram till en glänta i sig själv där allt bara är lugnt och förnöjsamt. I timtal kan hon då sitta och leka med något, fullt nöjd med sitt eget sällskap. Såklart har barn behov av stimulans och aldrig somnar jag mer nöjd än när jag vet att jag bjudit dem just detta. Men vissa dagar, när det dåliga samvetet kastar sin mörka mantel över mina tankar brukar jag betänka det. Att skulle jag alltid mätta min dotters  rastlösa behov skulle hon aldrig nå fram till den där rofyllda gläntan inom sig. Det känns viktigt, inte bara för de små utan även för mig som vuxen. Att inte fly mitt inre snår med alla tänkbara medel, utan faktiskt våga bana mig igenom det, vem vet vad som står att finna på andra sidan.