Otippad eftersmak

Väcktes till dagen av en dröm. Slog upp ögonen och var fullkomligt lugn inombords, trots att mardrömmen härjat besinningslöst under natten. Vanligtvis brukar jag vakna svettig, upprörd eller sorgsen efter en hemsk dröm, så lite förvånad surfade jag på rofyllda känslor i gryningen. 

Minns tydligt hur jag i drömmen satt vid ett fönster i ett högt hus och betraktade hur världen fullkomligt rämnade av en gigantisk tryckvåg. Det var bara sekunder kvar till den skulle träffa huset jag satt i, minns att jag tänkte att nu är det verkligen kört, men trots det ingen panik eller hysteri. Jag vaknade förstås precis innan smällen. Eller så dog jag i drömmen och vaknade upp till livet.

Funderar så här i efterhand på om drömmen ville säga mig något. Kanske att katastrofen kommer men det som jag väljer att tro, och det som är drömmens tydligaste eftersmak är att kraften, den når mig när den behövs och inte före. Högst otippat lägrade sig en förtröstan av något slag i min själ. Må den bära mig i dagar som kommer, må den orka bära oss alla.