Onårbar lycka

Inatt drömde jag en dröm. En dröm som väckte mig brutalt, för jag ville inte vakna, jag ville bara somna om. Fortsätta vandra i lyckan. Sväva i det viktlösa tillståndet som blir när sorg och oro slutar tynga ett hjärta. Jag upplevede det som att gå in i ett ljust rum där jag kunde hänga av mig min tjocka mörka mantel vid dörren. Där inne fanns inga tårar och min sorg fladdrarde iväg som en tunn svart flaga från askan. En svävande känsla infann sig. Kan det vara så här, kan det kännas så här, minns jag att jag tänkte.

När jag vaknade, lämnade den mig förvirrad. En lång stund famlade jag efter vad som var verkligt och vad som varit en dröm. Försökte febrilt fånga den flyende drömmen inom mig, ville kapsla in känslan, stänga in den i en glasburk, äga den för tid och evighet. Men som med nästan alla drömmar så bleknade den fort. Trots de oerhört intensiva färgerna började allt att smälta samman och bilda en grötig och grå minnesbild. Det drev mig nästan till galenskap. Så desperat ville jag ha den tillbaka.

Förbannade dröm.

Lyckan var för tunn, den ljusblå verkligheten för skör och drömmen var för drömsk. Helt enkelt.

MEN tänk om, tänk om det rummet verkligen finns någonstans. Tänk om jag ändå drömde om något högst verkligt, något som finns bortom tid och rum, bortom det nu verkligt verkliga. Tänk om. Då är jag beredd att vänta, vänta en livstid om det är just dit jag ska en gång. Lyckan från drömmen kändes till en början onårbar, men nu är jag inte lika säker på det.