Olyckligt kär

Dagarna är intensiva, jag känner det ledsna vibrera i magen men hinner inte ägna det någon tid. När barnen somnat på kvällen och alla sysslor är gjorda, blir det tid för sorg. Jag måste ge det tid någon gång under dagen, även om det frestar att bara fly det. Oftast börjar det med att jag gråter, det känns skönt efteråt. Lyssnar på några låtar som ger tröst men också på några som tvingar fram fler tårar i ögonen. Tänker på dig, minns dig. Försöker tänka tillbaka på alla stunder som vi fick tillsammans, särskilt det senaste året. De är vackra men sylvassa, skär mig fortfarande på dem och det gör ont. Som alla andra kvällar den senaste månaden lyckas jag nog inte med att helt förstå vad som hänt. Jag anstränger mig verkligen, men det känns abstrakt.

Sen tar den något vrickade argumentationen med det definitiva vid. Jag väljer inte att inleda den, det är som om hela min varelse VILL ägna sig åt den från början dödfödda monologen. Det är som att prata med en olycklig kärlek, att befinna sig i en sfär av obesvarade känslor. Först säger jag till det att jag inte bryr mig alls, att det inte spelar någon roll att det just är definitivt - för alltid. Inbillar mig för en stund att jag har övertaget. Det går sedan högst 5 minuter, efter att tystnaden skoningslöst torterat mig börjar den desperata delen. Då står jag på knä och ber till det definitiva, ber om en ändring, lägger fram allt jag kan tänka mig att offra osv, men min vädjan studsar bara tillbaka och slår mig hårt i hjärtat.

Efter ännu mer plågsam tystnad brukar jag bli trött, somnar med sältan av mina tårar i munnen och med känslan av att jag är hopplöst olyckligt kär.