Nu en lägereld

De sista halvåret av ditt liv var jag också sjukskriven på 100%. Vi sa ofta det, bortsett från orsakerna till varför vi var hemma så gick det att hitta många guldklimpar i tillvaron.Som att obehindrat titta på skidtävlingarna på TV, fika, promenera och samtala på ett sätt om vi inte gjort innan. Älskade att tillbringa vardagen med dig, var inte hos dig varje dag men ofta. När jag satt i bilen på väg hem ifrån dig, grät jag ofta, men väldigt sällan så länge jag var hos dig. Varje hej då blev en påminnelse om vägen vi gick som tillslut skulle leda till ditt livs slut här. Jag grät förlusten innan jag förlorade dig, du togs ifrån mig en liten bit i taget. På ett sätt var jag tacksam för att jag inte kunde hantera situationen och därför inte mådde bra, det gav mig tiden med dig som jag aldrig annars skulle fått. Jag tankade så mycket Johan det bara gick, var säker på att det skulle bära mig när du inte längre fanns. Till en början hade jag fel. Efter din bortgång blev den tiden tyngden som fick mig att falla ner i en otröstlig, svart och förlamande dimma. Det kom till och med dagar när jag ångrade tiden jag spenderat med dig, den gjorde i efterhand för ont, saknade den så. Ibland kunde jag bortse från känslorna och lyssna på förnuftet som sa, ha tålamod, tids nog värmer de dagarna dig.

Och tänk, nu är jag där. Idag när jag satt med min varma kaffekopp mellan mina händer, mindes jag kaffet i ditt kök. Mindes ord vi sa, vad vi skrattade åt, korsorden vi löste. Kunde nästan känna doften i huset, höra din stämma och se ditt finurliga leende. Minnena blev så verkliga.

De månaderna med dig är nu min skatt inombords. När jag fryser brinner de som en lägereld, och jag sätter mig gärna där tills kylan försvunnit. Din eftervärme kan ingen ta ifrån mig.